Idag är det måndag och sista riktiga dagen här. Ungarna går i skolan så förmiddagen får tillbringas på egen hand. Jag startar som vanligt med att äta frukost på rummet, göra mig iordning och sedan gå mot metron.
På vägen dit köper jag med mig en kaffe på McDonalds att ta med på tunnelbanan. Det tar drygt 20 minuter att ta sig till People's Square så det är lika bra att slå två flugor i en smäll.
Började med ytterligare ett besök på fakemarknaden som ligger på West Nanjin Rd. Tänkte försöka hitta snygga väskor till några behövande vänner, men det gav inget resultat, det fanns inte riktigt det jag hade tänkt mig. Hittade istället ytterligare ett snyggt armband till mig själv som gick följa med hem.
Från fakemarknaden gick jag tillbaks till People's Square och passade på att se mig omkring i parken lite. Det var, tvärt emot vad jag tyckt tidigare, en vacker park med många vindlande gångar, tivoli för barn, små sjöar och många planteringar. På många ställen fanns grupper med bord och stolar där folk satt och spelade kort eller mahjong med hejaklack runt. I parken låg också Moca men det fanns inte tid för ett besök.
Klockan halv två skulle jag träffa ungarna så det var dags att hitta lite mat innan dess alltså gick jag till varuhuset vi skulle träffas utanför. I källaren fanns det en "food street", alltså många ställen med diverse maträtter, juicer, bakverk och annat jag inte riktigt vet. Hittade en lokal hamburgerrestaurang där jag möjligen fick mitt livs bästa pommes - skurna med skal på och friterade.
Efter maten träffades vi och tog sikte på nagelmarknaden för att fixa systerdotterns önskelista. Det här är ju en värld jag inte riktigt är hemma i och det fanns fruktansvärt mycket att välja på. Jag hoppas att du blir nöjd, Ellen.
Efter nagelmarknaden gick vi och fikade innan vi bestämde oss för att ta tunnelbanan till ungarnas gamla områden och se om vi kunde hitta en kalender till Clara. På vägen dit ringde Stefan om batteriet (ingen som glömt väl). Han hade pratat med Finnair och de sa att drt var ok att ta med sig batteriet om vi delade det, tejpade polerna och tog detta som handbagage och har nu skrivit in i min bokning att jag kommer att ha med två (eller fler) batteripack. Nu fick vi alltså, när vi kom till ungarnas gamla områden, ta en taxi till mitt hotell och hämta batteriet och sedan åka med det till cykelaffären vi köpt cykeln i för att be dem ta isär det. När vi kom dit var klockan sju och de hade stängt. Givetvis! Tack och lov fanns det nästan vägg i vägg ytterligare en cykelaffär.
Vi gick in och Gustav förklarade på kinesiska vad vi ville. De tog genast itu med detta. Tre stycken! Vilket visade sig inte vara helt enkelt. Jag hade inte kunnat göra detta själv på hotellet. De fick till slut ut batteripacken och det visade sig bestå av ett enda pack, gick alltså inte att dela. Till deras förvåning. Tillbaks med allt igen och skruva ihop. Då erbjuder de sig att sända iväg det åt oss till Sverige, tydligen gör de sådant ofta eftersom de hade blanketter att fylla i liggande. De ringde transportfirman men det visade sig att de inte kunde lösa det utan kontaktade ett annat och tog reda på alla uppgifter. Eftersom klockan var såpass mycket kunde de inget göra så vi fick adressen och prisuppgift (de hade vägt det) så vi kunde ta oss dit själva med det. Vi tackade så mycket för all hjälp och frågade vad de ville ha betalt, vi hade trots allt tagit en halvtimme av deras tid, men det kostade inget. Jag är så glad att mina tolkar var med! Gustav pratade på och förklarade som en (i mina öron) infödd och jag är imponerad över vad de kan.
Efter detta tog vi en taxi till Clara och Gustavs lägenhet för att fixa lite mat. Vi gjorde en god lax- och räksoppa med bröd till. Det är lite mysigt att ha vanligt vardagsrum med Clara och inte bara turistandet. När vi ätit och mamman diskat åkte vi till mitt hotell där ungarna nyttjade duschen för sista gången och jag packade väskan. Med viss bävan! Obefogad visade det sig, det var bara ca 17 kg. Clara och Gustav fick bli vid en del grejer så jag slapp släpa hem dessa och efter många och långa kramar sa vi hejdå för den här gången och ungarna gick till metron för att ta sina cyklar hem och jag gick och lade mig efter att ha ställt några klockor.
På vägen dit köper jag med mig en kaffe på McDonalds att ta med på tunnelbanan. Det tar drygt 20 minuter att ta sig till People's Square så det är lika bra att slå två flugor i en smäll.
Från fakemarknaden gick jag tillbaks till People's Square och passade på att se mig omkring i parken lite. Det var, tvärt emot vad jag tyckt tidigare, en vacker park med många vindlande gångar, tivoli för barn, små sjöar och många planteringar. På många ställen fanns grupper med bord och stolar där folk satt och spelade kort eller mahjong med hejaklack runt. I parken låg också Moca men det fanns inte tid för ett besök.
Klockan halv två skulle jag träffa ungarna så det var dags att hitta lite mat innan dess alltså gick jag till varuhuset vi skulle träffas utanför. I källaren fanns det en "food street", alltså många ställen med diverse maträtter, juicer, bakverk och annat jag inte riktigt vet. Hittade en lokal hamburgerrestaurang där jag möjligen fick mitt livs bästa pommes - skurna med skal på och friterade.
Efter maten träffades vi och tog sikte på nagelmarknaden för att fixa systerdotterns önskelista. Det här är ju en värld jag inte riktigt är hemma i och det fanns fruktansvärt mycket att välja på. Jag hoppas att du blir nöjd, Ellen.
Efter nagelmarknaden gick vi och fikade innan vi bestämde oss för att ta tunnelbanan till ungarnas gamla områden och se om vi kunde hitta en kalender till Clara. På vägen dit ringde Stefan om batteriet (ingen som glömt väl). Han hade pratat med Finnair och de sa att drt var ok att ta med sig batteriet om vi delade det, tejpade polerna och tog detta som handbagage och har nu skrivit in i min bokning att jag kommer att ha med två (eller fler) batteripack. Nu fick vi alltså, när vi kom till ungarnas gamla områden, ta en taxi till mitt hotell och hämta batteriet och sedan åka med det till cykelaffären vi köpt cykeln i för att be dem ta isär det. När vi kom dit var klockan sju och de hade stängt. Givetvis! Tack och lov fanns det nästan vägg i vägg ytterligare en cykelaffär.
Vi gick in och Gustav förklarade på kinesiska vad vi ville. De tog genast itu med detta. Tre stycken! Vilket visade sig inte vara helt enkelt. Jag hade inte kunnat göra detta själv på hotellet. De fick till slut ut batteripacken och det visade sig bestå av ett enda pack, gick alltså inte att dela. Till deras förvåning. Tillbaks med allt igen och skruva ihop. Då erbjuder de sig att sända iväg det åt oss till Sverige, tydligen gör de sådant ofta eftersom de hade blanketter att fylla i liggande. De ringde transportfirman men det visade sig att de inte kunde lösa det utan kontaktade ett annat och tog reda på alla uppgifter. Eftersom klockan var såpass mycket kunde de inget göra så vi fick adressen och prisuppgift (de hade vägt det) så vi kunde ta oss dit själva med det. Vi tackade så mycket för all hjälp och frågade vad de ville ha betalt, vi hade trots allt tagit en halvtimme av deras tid, men det kostade inget. Jag är så glad att mina tolkar var med! Gustav pratade på och förklarade som en (i mina öron) infödd och jag är imponerad över vad de kan.
Efter detta tog vi en taxi till Clara och Gustavs lägenhet för att fixa lite mat. Vi gjorde en god lax- och räksoppa med bröd till. Det är lite mysigt att ha vanligt vardagsrum med Clara och inte bara turistandet. När vi ätit och mamman diskat åkte vi till mitt hotell där ungarna nyttjade duschen för sista gången och jag packade väskan. Med viss bävan! Obefogad visade det sig, det var bara ca 17 kg. Clara och Gustav fick bli vid en del grejer så jag slapp släpa hem dessa och efter många och långa kramar sa vi hejdå för den här gången och ungarna gick till metron för att ta sina cyklar hem och jag gick och lade mig efter att ha ställt några klockor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar